Andra röster om barnfattigdom

Här nedan kan du läsa små intervjuer med kloka personer. Alla är på något sätt engagerade i frågan om barnfattigdom och delar här med sig av sin kunskap.

”Vi måste synliggöra problematiken” – Kristina Henkel

Foto: Mia Lidbom

Strax efter att Kristina Henkel tagit studenten började hon att arbeta på en förskola. Hon kom snabbt att intressera sig för bemötandet av barn och hur detta påverkade deras trygghet och självkänsla. Kristina Henkel ville fördjupa sig i detta och började studera sociologi och statsvetenskap vid universitetet.
– Parallellt med mina studier arbetade jag både i förskola och skola samt som skolinformatör på en kvinnojour.

En tid senare startade hon organisationen Jämställt, och arbetar idag som jämställdhetskonsult. Hon jobbar för att alla barn ska ha samma rättigheter. Hon har gjort det till sitt uppdrag och reser nu land och rike runt för att föreläsa och sprida kunskap i ämnet.

Men det är inte bara jämställdhet som engagerar Kristina Henkel. När jag frågar henne vad hon tror att vi måste göra för att minimera barnfattigdomen i Sverige, svarar hon:
– Det vi kan se är att problematiken med barnfattigdom är i princip osynliggjord både i förskolan och skolan. När vi tar upp det på våra utbildningar som en del i ett normkritiskt perspektiv, så märks det att ekonomiska ojämlikheter är något som inte har varit på agendan på länge. Det är ett ämne som pratas om som fattigdom i andra länder, men inte att det skulle finnas i Sverige.

För att få bukt med problemet tror hon att:
1. Vi måste prata om barnfattigdom och på så sätt synligöra problematiken.

2. Vi måste sluta att skuldbelägga barnen. Exempel med kommentarer som dessa:
”Dina föräldrar är så slarviga de tar ju aldrig med regnkläder till dig”
”Har du inga vantar nu igen”
”Men åh har du ingen matsäck med dej!”
”Du kommer alltid försent”

Istället kan förskola och skola bunkra upp med extra kläder som kan användas för utlåning vid utflykter och regnväder. Det finns massa föräldrar som är glada att bli av med urväxta barnkläder. Om ett barn kommer utan matsäck så kan pedagogerna fixa en macka och en frukt så svårt är det inte! Ofta krävs bara ett stort hjärta och lite extra värme.

3. Skolan måste börja följa lagen och sluta ta betalt för att följa med på skolresor och utflykter. Enligt lag är det inte okej att skolan lägger på extra avgifter.

4. Diskutera presenter vid kalas. Att en gåva inte behöver kosta pengar för att betyda något. Men jag vet att det inte är lätt.

5. Prata med barn vem som har ansvar för vad. Många barn som lever i fattigdom får ta vuxenansvar alldeles för tidigt och oroa sig för pengar. Barn ska få vara barn och då är det viktigt att synligöra detta också genom att prata om det.

6. Lyfta frågan om statusmarkörer i skolan och prata om alla barns lika värde i handling. Empati är att handla och göra något när någon annan blir kränkt. Boken Mångfald och medkänsla som Rädda barnen har gett ut tar upp detta på ett väldigt bra sätt.

”Ett rikt land borde göra bättre ifrån sig” – Anne Harju

Foto: André de Loisted

Anne Harju är doktor i socialt arbete och jobbar på lärarutbildningen vid Malmö högskola. Hon har under en längre tid forskat om barns utsatthet i Sverige. Det har bland annat resulterat i avhandlingen Barns vardag med knapp ekonomi. En studie om erfarenheter och strategier. I avhandlingen har barnen själva fått berätta om hur det är att leva i ekonomiskt utsatta familjer. Jag kontaktade henne för att ställa några frågor.

Vad säger du om Rädda Barnens siffror som visar att 13 procent av alla barn i Sverige lever i ekonomisk utsatthet?
– Ett rikt land som Sverige borde göra bättre ifrån sig.

Hur påverkas dessa barn, på lång sikt, av den ekonomiska situationen?
– Det finns olika perspektiv på hur barnen påverkas. Forskning visar att det finns en stor risk för att den knappa ekonomin har negativ påverkan på bland annat hälsa, studieresultat, boendeförhållanden och ekonomiskt situation i framtiden. I min egen studie fann jag att barnen har en mängd olika strategier. Vissa av dessa strategier är väldigt proaktiva, det vill säga barnen försöker genom dem på olika sätt lösa den egna och familjens situation. Detta kan i sin tur leda till att man blir duktig på att hitta lösningar och ta sig fram i livet.

Vad tror du vi måste göra för att minska antalet fattiga barn?
– Politiker, tjänstemän och alla andra måste på allvar försöka sätta sig in i dessa barns och familjers situation, ta deras perspektiv. Det kommer inte att hända någonting förrän de som inte lever med så knappa ekonomiska marginaler verkligen förstår dessa familjers verklighet.

Vad vill du säga till de som tror att ekonomiskt utsatthet bland barn inte existerar i Sverige idag?
– Det är lätt att ha åsikter när man inte själv befinner sig i den situationen. Det skulle vara nyttigt för de som inte tror på Rädda Barnens siffror att under en längre period leva med den ekonomin som dessa familjer gör. Då menar jag att leva med det här och nu, i dagens Sverige.

”Ett socialt klimathot” – Susanna Alakoski

Foto: Robert Blombäck

Susanna Alakoski är i grund och botten socionom. Men de allra flesta känner henne nog som författare. En författare som bär med sig sitt grundyrke i allt hon skriver. Mest känd är hon kanske för klasskildringen Svinalängorna, där hon beskriver människors utsatthet ur ett barns perspektiv. Barn som måste komma på egna överlevnadsstrategier för att ta sig igenom vardagen. Boken, som även blivit film, belönades med Augustpriset 2006.

I sommar ger Ersta diakoni ut en antologi som fokuserar på problemet med barns utsatthet. Boken kommer att delas ut till olika typer av beslutsfattare, exempelvis riksdagsledamöter och företrädare för ideella organisationer. Boken bygger på olika berättelser främst skrivna av författare och journalister. En av dem är förstås Susanna Alakoski.

När jag frågar henne vad hon tror man behöver göra för att sätta stopp för den negativa barnfattigdomsspiral vi ser i Sverige idag, svarar hon (med inspiration ur sin egen text, ur boken):
– Människor i viktiga positioner, och i allmänhet, måste se och förstå frågans komplexitet, se bortom barnen, se föräldrarnas situation, se samhället. Vi måste förstå vad fattigdom gör med oss som människor, och med samhället, både på kort och lång sikt. Jag ser fattigdom som ett socialt klimathot, den är analfabetism, språklös ilska. Den är våld, föroreningar, stadsförfall, ohälsa, psykisk sjukdom. Den förkortar liv, ger värk, skadar ryggar. Den får vuxna att tiga och barn hålla tyst om för små skor. Fattigdomen gör det omöjligt för föräldrar att skilja sig eftersom ekonomin hindrar. Fattigdomen handlar om att känna sig ful, att inte trivas i sitt hem och att se hur ”de andra” drar ifrån och höja ribban för standarden på bra boende, livsstil och utseende. Föräldrar känner sig otillräckliga och ungar utpekade. Rasism och sexism gror också gott i fattiggödseln. Och fattigdom föder desperation. Desperation föder ännu mer våld och våld är farligt.

– Människor utvecklar märkliga strategier när de är fattiga, skriver över en teven på en släktingar i rädsla för kronofogden. Sociala forskare säger att barn far mest illa av att vara fattiga. De kan inte bjuda hem kompisar (de skäms). De blir mobbade (har inte tillräckligt fina kläder, saknar viktiga symbolprylar). De får svårt med vänskap (de kan inte bjuda tillbaka när de själva blir bjudna). De utvecklas till små familjeekonomer som tar ansvar när det är tomt i kylen, de avstår, väntar, avvecklar sig själv från kostsamma intressen. Eller så tar de överdrivet ansvar för föräldrarnas ekonomi. Dessa barn halkar efter, får känslomässiga bekymmer. Barnets enkla dröm är att passa in.

Jag frågar Susanna Alakoski vad hon vill säga till de personer som tror att barnfattigdom inte existerar i Sverige idag. Vad hon egentligen vill säga till de människor som tror att Rädda Barnens siffror är felaktiga.
– Att förstå fattigdom och dess påverkan är kunskap. Det är ett hån att negligera den forskning som görs på området. Fattigdomsforskningen är evidensbaserad vetenskap. Varför ska vi inte ta fasta på den forskning som rör sociala frågor när vi tar tror och tar fasta på annan forskning? Varför skulle just de sociala forskarna ljuga?